| Adlercreutz regemente |
 Kompanifana vid regementet |
| Information |
|---|
| Officiellt namn | Adlercreutz regemente |
|---|
| Datum | 1803–1808 |
|---|
| Försvarsgren | Svenska armén |
|---|
| Typ | Infanteriet |
|---|
| Efterföljare | Södra skånska infanteriregementet |
|---|
| Storlek | Regemente |
|---|
| Förläggningsort | Sveaborg |
|---|
| Färger | Rött och gult |
|---|
| Kända slag och krig | Finska kriget |
|---|
| Befälhavare |
|---|
| Regementschef | Carl Johan Adlercreutz [a] |
|---|
| Tjänstetecken |
|---|
| Sveriges örlogsflagga |  |
|---|
Adlercreutz regemente var ett värvat infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren cirka 1803–1808.[1]
Historia
Förbandet sattes upp i södra Finland 1803 som Finska värvade fotjägarregementet eller Nya jägarregementet. Den 10 september 1804 utnämndes Carl Johan Adlercreutz till regementschef och regementet fick då sitt slutliga namn. Regementet bestod av fyra bataljoner med inledningsvis ca 2 000 man fördelade på 13 kompanier (ett om 200 man, övriga om 150 man vardera). År 1805 överfördes det 200 man starka Elimä kompani till Nylands jägarbataljon. Vid Finska krigets utbrott i februari 1808 förlades regementet till Helsingfors, men då starka ryska kejserliga trupper närmade sig förlades regementet runt den 2 mars 1808 till garnisonen på Sveaborg.[2]
Efter Sveaborgs fall den 3 maj 1808 upplöstes regementet. Efter den svenska kapitulationen vid Sveaborg så lovade den Ryska armén i kapitulationsaktens 18 paragraf att alla svenska officerare och manskap skulle få kvarstanna i Finland till krigsslutet. Då ryssarna bröt detta löfte, och istället ville föra soldaterna till Ryssland så kände sig flera inte bundna av kapitulationen, utan flydde och anslöt sig till den Svenska armén igen. Bland de som gjorde detta var kaptenen Florus Toll, sekundadjutanten Carl Silfversvan samt adjutanten Carl Gustaf Jack.[3] De som inte flydde fördes till den ryska staden Veliki Ustjug som låg 1614 verst (ca 172 mil) från Sankt Petersburg.[4]
Heraldik och traditioner
Regementsfanan
Fanan fastställdes i Stralsund av kung Gustaf IV Adolf den 4 december 1803, och den beskrivs som följer:
| ” | Lif fanan blifver Hvit i likhet med öfriga Regtes fanor. De öfrige blifva fyrdelade på sätt ritningen utvisar. Det röda är cramoisie, det gula är chamois. Uti Ovalen som är Hvit omgifven af en grön Krans, Broderad samma teckning som finnes uti Regementets Knappar.[5] | „ |
År 1811 övertogs regementets fanor av det nybildade Södra skånska infanteriregementet.
Framstående personer vid regementet
- Carl Gustaf Jack - adjutant, som flydde efter Sveaborgs kapitulation för att fortsätta striden mot Ryssland.
- Carl Silfversvan - sekundadjutant, som flydde efter Sveaborgs kapitulation för att fortsätta striden mot Ryssland.
- Florus Toll - kapten, som flydde efter Sveaborgs kapitulation för att fortsätta striden mot Ryssland.
- Gustaf Carl Palmfelt - major och chef för Kaupio kompani, samt under Sveaborgs belägring var befälhavare på Svartö.[4]
Förbandschefer
Namn, beteckning och förläggningsort
Namn | Nya jägarregementet/Finska värvade fotjägarregementet | 1803-??-?? | – | 1804-09-09 | | Kungliga Adlercreutska regemente | 1804-09-10 | – | 1808-05-03 | | Övningsfält och förläggningsort | Södra Finland | 1803-??-?? | – | 1808-03-01 | | Sveaborg (F) | 1808-03-02 | – | 1808-05-03 | |
Bilder
Referenser
Anmärkningar
- ^ Adlercreutz blev sista chefen för regementet.
Noter
- ^ Kjellander (2003), s. 246
- ^ Finsk tidskrift för vitterhet, vetenskap, konst och politik, sid 373.
- ^ Relation om f.d. Sawolaks Brigadens, af Kongl. Finska Arméen. Sid XI–XII.
- ^ [a b] Ur minnet och dagboken om mina samtida personer och händelser efter 1815, sid 43.
- ^ Tacitus.nu
Tryckta källor
- Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5
Regementets adjutant Carl Gustaf Jack.
